Intervju med Claire Parsons

Utmärkelser

2015 fick Claire Parsons Svenska Teaterkritikernas Danspris för sitt arbete med att förnya danskonsten för ung publik - läs mer här.

2014 fick Claire Parsons Stockholms stads kulturstipendium.

2018 tilldelades Claire Parsons Stockholms Cullbergpris - läs mer här.

8 frågor till koreografen Claire Parsons:

Hur blev du koreograf?

Jag har älskat rörelse/att röra mig sen jag var liten, alltifrån gymnastik, bollkoreografi med IDLA flickorna som de hette då, simhopp och olika sorters dans på det. Vår Teater i några år på det där jag älskade ledarna - bland andra skådespelaren Marika Lagercrantz och författaren Rose Lagercrantz. Jag kände mig hemma i de fria/spretiga sceniska uttrycken och det kollektiva!

Kan du berätta lite om din bakgrund?
Jag är född och uppvuxen i Stockholm med en excentrisk engelsk pappa och en företagande mamma med perukaffär. När jag var 16 åkte jag och jobbade på ett välkänt New Ageställe i Kalifornien, USA. Studerade sedan ämnet scenkonst på University of  California – och upptäckte att jag absolut ville jobba med scenkonst.
 
Varför valde du just dansen som uttrycksmedel?  
Jag såg en föreställning som fick mina händer att svettas och där jag inte förstod någonting – en omtumlande upplevelse. Det och Pina Bausch några år senare och jag ville vara i den världen. Jag jobbade i ett scenkonstkollektiv i USA några år och åkte hem till Sverige för att kunna fortsätta jobba konstnärligt. Jag valde konsten!
 
Vad inspirerar dig?
Upplevelser som förtjusar, glappar och är transformativ/transformerar. Där rummet och sakerna har lika starka roller som allting annat; musik, rörelse, kropp, kostym, individ.  Immersiv scenkonst som ser dig. När jag började skapa scenkonst för ung publik, började jag se hur stor den lilla människan är.  
 
Vem inspirerar dig?
Jag inspireras av konstnärer som Robert Rauchenberg, Pina Bausch, Bauhausmedlemmarna, dadaisterna och Svenska Baletten.
 
Vad kommer först när du skapar ett verk: berättelsen eller koreografin?
Oftast kommer det först en bild, sedan saker/objekt, musik, person och rörelse. Men ordningen kan skifta!
 
Hur tänker du angående användandet av rummet? Av musik? Andra konstformer?
Användandet eller förhållningssättet är primärt för mig. Jag är inspirerad av det neurodiversa och polyfona där alla element har lika värde med flera tonlägen och nivåer för publiken att förhålla sig till och klura ut. Delaktighet ser jag i både i tanke och kropp.
 
Varför är det så viktigt med scenkonst för barn & unga?
Jag ser det lilla barnet som vidöppen och intresserad av världen, självet, rummet, detaljerna.  Att  vara 100% upptagen att uppleva och lära om livet. Ett möte med scenkonsten blir ett möte mellan olika världar. Scenkonst för mig är demokrati, delaktighet, gemenskap och det som inte kan definieras men som handlar om att vara människa. Att veta att det finns när man är en ny person i världen ser jag som livsviktigt.
 

Foto Tina Axelsson
Foto Tina Axelsson